Tack så Jävla mycket !

Det arbete jag blivit av en vän lovad, eller FD vän...
Fanns helt enkellt inte, det vi mailat om i månader
det jag gav upp allt för, tog ett lån för biljetter att ens
ta mig hit, detta jobb fanns inte, trode inte det var sant !!!
hur kan man göra så mot mig en vuxen kvinna med sin
sin son, varför lura hit mig på detta vis, jag blev så
besviken så otroligt vansinnigt arg !
svaret jag fick, var
-nä jag fattar ingenting jag heller ?
Jag ringer den blivande chefen & han förstår inte vad jag talar om

behöver jag säga att det är panik nu !!!

Jag tar saken i egna händer ringer runt som en galning

det dem kan ge mig är ett sommar jobb i 8-9 veckor

att städa tunnelbanevagnar om nätterna !?!?!?!?!?!?!?!

Vad har jag för val...

Går på två intervjuver klarar svensk provet galant...

Okay tack då eller nått....

Skriver nu en vecka & tre dagar senare än detta togs & jag var...

Trode så mycket på livet & framtiden då jag tog detta foto.

Så vackert i en förort till Stockholm den 20 maj.

Men underbart är kort & jag får skylla mig själv,

som litar så på alla tror gott om alla, men det visade sig bara

ja vad var det, ingenting visade sig vara sant iallafall...

Benen slogs åter undan mig som jo redan låg ner.

Bye Bye ...

sista bilden över mitt land under så många år

tårarna trillar & det gör så offantligt ont att lämna mina kära

men jag måsta ta itu med mitt liv nu, måste få må bra, även om jag önskar att min

dröm skall endag gå i uppfyllelse....

Alla måste vi gå igenom jobbiga saker i livet. Det finns olika sätt att hantera prövningar på och vi upplever dem också på olika sätt. Våra fysiska förutsättningar skiljer sig åt men i hjärtat så vet vi alla vad det innebär att må bra. Det finns inga vetenskapliga universalråd när tillvaron gungar men kanske får jag bjuda på egna erfarenheter som har hjälpt mig.


Att vakna upp på morgonen och se fram emot dagen som väntar, gör vi kanske inte alla dagar. Har vi sovit illa under natten eller om vi har något jobbigt som vi måste göra en dag, kan det påverka vår sinnestämning och få livsandarna att kännas sega. I vilket fall som helst påverkar det vår sinnestämning och vi får anstränga oss för att hitta den inre balansen. Ibland vet vi inte ens varför vi mår dåligt. Om man sedan lägger till alla vardagliga prövningar som vi måste ta oss igenom, bilen startar inte, dagispersonalen ringer om sjukt barn som måste hämtas, vi råkar bita sönder en tand eller chefen är jobbig och uppskattar inte det vi gör. Det händer alltid någonting som kräver att vi måste mobilisera våra krafter.


Vissa perioder i livet bjuder också på prövningar av allvarligare natur, svåra sjukdomar som drabbar oss eller våra anhöriga, dödsfall, skilsmässa eller kanske vi förlorar vårt arbete. Om vi ställs inför flera svåra prövningar kan de kännas övermäktiga att komma igenom. Det är ingen tröst, men kan vara viktigt att påminna sig om, att livets läxor drabbar alla. Att vi sedan på vår nordliga breddgrad är tämligen förskonade från naturkatastrofer och krig känns inte som en lindrande tanke, ibland kan det kännas värre att tillstå att trots att vi har det så bra så mår vi så dåligt. Ibland är man själv skyldig till det som är jobbigt. Alla har vi gjort saker som får oss att må dåligt och känna ånger. Att inse sin egen skuld kan vara smärtsamt.


Men om – vi mitt i det jobbiga, hur jobbigt det än är, lyckas häva oss upp som på en liten flytboj av tillförsikt, kan vi vila i känslan av att på något sätt så tar vi oss i land. Må vara tilltufsade, men ändå i land. För mig kan den här känslan av flytboj likna den känsla jag upplevde som barn när jag skulle hoppa från tremeters trampolinen. Den pirrande rädslan i maggropen var som värst innan, sedan kom lättnaden när jag släppte taget och hoppade. Väl nere i vattnet så flöt jag upp som en kork ivrig att göra om samma läskiga grej. Att försöka hålla kontrollen och tro att vi kan förändra sakernas tillstånd i vår omgivning är en illusion. Men att släppa den kontrollen är en befrielse. Det förändrar inte situationen men det kan förändra vårt sätt att förhålla oss. Jag brukar ofta tänka på det något slitna uttrycket ”det är inte hur man har det utan hur man tar det”. Problemet, eller den smärtsamma förlusten som vi ställts inför är densamma men vi möter den istället för att motarbeta den. Eller med andra ord vi låter den flyta förbi oss.


Ett exempel från mitt eget liv är en period för många år sedan då jag hade en kollega på min arbetsplats som alltid klagade på mig och det arbete jag utförde. Hur jag än försökte göra henne nöjd så hjälpte det inte. Mitt självförtroende sjönk i botten och det kändes så olustigt att gå till jobbet. Då mindes jag några ord som en kompis sa till mig när jag gick på högstadiet; "låtsas att det är på film". "Låtsas att det är på film", det var hennes sätt att hantera jobbiga saker, hade hon berättat för mig. Kompisen, som hade det tufft hemma med en styvfar som inte var snäll, tyckte att det kändes mycket bättre när hon lade de jobbiga sakerna utanför sig.


Visst, det är en överlevnadsstrategi och ett sätt att låtsas bort något jobbigt. Men samtidigt så visste hon vad hon gjorde. Det var en distans till det jobbiga som fick henne att hantera livet, det var hennes sätt att flyta på sin livboj. Man behöver inte vara religiös men att tro på en livboj kan vara magiskt. Alla kan vi finna vår egen livboj. Att ha en andlig tro är en kraftkälla och kan hjälpa människan att bära sina bördor i livet. Det sägs att vi inte får tyngre bördor än vi kan bära och jag tror att vi är här på jorden för att lära oss och bli bättre människor. Att vila i sig själv, att vila i en trygg förvissning, att ha en tillit till att på något sätt tar jag mig igenom, den här jobbiga dagen, skilsmässan eller vilken prövning det än må vara. Den tanken kan bära oss när det är som jobbigast. Några av de viktigaste lärdomarna har jag fått i mitt liv med människor har jag lärt mig vad som egentligen är viktigast i livet.


Några av de mest livsbejakande och hoppfulla människor jag träffat är de som inte haft lång tid kvar att leva. Det paradoxala är att de sjuka ofta måste stötta sina anhöriga. Allt utanför kan tas ifrån oss men vår inre frid är det bara vi som rår över. För att återgå till den jobbiga kollegan, nej vi blev inte bästisar, men något, kanske i min kemi förändrade hennes sätt mot mig. Eftersom jag blev ”immun” mot henne så tröttnade hon på att trakassera mig eftersom hon inte hade någon makt att påverka mig längre. Jag tror att när vi har tagit oss igenom prövningar så har vi också möjligheten att bli lite klokare och bättre människor. I bästa fall har vi lärt oss ödmjukhet och vilka värden som verkligen är viktiga i livet. Utan några prövningar alls i livet så skulle vi nog bli odrägligt självgoda och ha svårt för att förstå andra människor.


Jag vaknar fortfarande ibland upp olustig på morgonen och jobbiga saker händer i mitt liv. Då behöver jag påminna mig om min flytboj, som jag vet kan bära mig. Men emellanåt glömmer jag att jag faktiskt bär den med mig överallt. Jag måste lita på att den bär mig.

Jag då...

Har tänkt att ha denna som en fortsättning på min bdb som jag inte tar bort
det är jag alldeles för snål för & det är ju mina minnen under mina år i Perth.


Jag förstår att man kan undra vad jag sysslar med, speciellt
om man går i tankarna att flytta till Australien.

Men efter mina lite mer än 5år i Perth, så känner jag inte den där kicken...

ser inte längre en massa leendes människor runt mig, värmen i Perth
(observera jag var bara i Perth, vet inget annat & landet är en kontinent & skilljer massor)

Hettan i Perth & att ha svettiga människor runt mig helatiden, en 5-10 grader svalare hade
i mitt tycke varit perfekt, att semestera i +42 Inga problem !

men nu har ju inte jag den lyxen att leva & ha semester helatiden.
Att ha pool runt hörnet är trevligt men en massa jobb & nä man känner sig inte tvungen
att bada i den trotts att man har, samma med havet,
mitt älskade hav som jag vet jag kommer sakna något så vansinnigt, men samma där,
vi var bruna som pepparkakor det första året,
men det kommer en gräns då detta inte spelar någon roll
men jo stranden är underbar !

Samtidigt är det ju en vardag här hemma med, spenderar mindre & mindre tid ute

vi reser reser mindre & mindre över helgen
då mannen reser otroligt mycket i jobbet så efter tre veckor på Hotell är det det sista han vill.

samtidigt att jag tror inte att jag hade skrivit detta om vi bott

i någon annan stad än Perth.

det är enorma avstånd & långt till allt.

Som nyhetens behag är Australien ett bra land för enbarnfamilj, man kan enkellt resa, bada äta glass & det man inte gör i Sverige även om avstånden är enorma
1-2 år är bara nyttigt att leva som oss men sedan upptäcker många att det inte är så
barnvänligt & man lever idag dyrt härnere, så var det inte för 5år sedan.

Australiensaren behandlar inte varandra, som man behandlar turister, undantag såklart
jag drar INTE alla över en kam, men har man pengar eller makt så har man vänner
lite tycker jag som egen företagare att man slickar uppåt & sparkar neråt.

Jag ser fram emot att efter bott här i en fd öken alla gröna områden & skooooooog i Sverige
Jag ser fram emot årstider även att jag vet att jag kommer tycka sommaren är för kort,
Jag tror att jag är redo denna gång att uppskatta Svenskarna & Sverige.

Vi är kanske lite knepiga, men vara stollta över det vi har & åstadkommit, märker att man inte är det & tror att allt är bättre utomlands, så är det, men bara ett tag, alla länder har politiker

Detta Perth kapitel är snart slut för denna gång, jag var 37 då jag åkte hit med mina tre barn & endast en resväska var, nu är jag 44 år ung, men kommer bara hem med ett barn
och en resväska var, det kommer bli tufft igen...
det gör ondare än någonting annat i världen jusst nu, att inte ha mannen & alla barn med

men förhoppningsvis kommer jag bli
en stor erfarenhet rikare.

Hemma är där man hänger hatten & jo jag ser fram emot att hänga den i närheten av mina vänner & föräldrar & endag ses vi ju igen min resterande familj i Australien...

jag måste detta för jag mår inge bra här nere.

Australien vill jag absolut till igen, men kanske inte Perth.